Jösses, jag är verkligen överväldigad inför alla gratulationer idag, återigen tack, TACK alla ni som uppmärksammat min födelsedag (sms, samtal, fb, mail och irl) ni är alla guld värda!

------------

De sista dagarna har varit minst sagt köriga.. Som sagt så har den sista tiden varit lite kämpig, och jag försöker fortfarande anpassa mig till en ny vardag, eller ny, till min gamla vardag, vilket går riktigt bra, jag vet inte om många misstolkat mig men jag är fortfarande lättad över hur saker och ting slutat, men det är självklart jobbigt, men jag håller fortfarande fast vid att det är det bästa beslut Vi två tagit, PUNKT och nog om det (nej, det kommer säkert komma igen, vad säger man, sorgeperioden varar normalt sex månader, så vad blir det?? fem månader till  )

Annars är jag låg nu, jag är ju som de flesta vet, iaf ni som känner mig väl, lite av en periodare, med längre och ibland kortare perioder mellan mina blå skov dock ingenting som är direkt allvarligt, och hjälps av lite ventilerande tårar in emellan, denna gången lyckades jag pricka in såväl vintern som ett relationsbrott, som svår sjukdom i familjen, och ja det vardagliga livet med studier så det har blivit lite mycket.. Jag känner mig som en tickande bomb, men vet ni vad, det går över, som alltid.. Det gäller bara att härda ut, så löser det sig, så blir allt bra igen.. 

Annars har det varit far och fläng de sista dagarna med morfar på sjukhus och mycket farande fram och tillbaka med allt som tillkommer.. Just nu sitte jag hos mamma för att andas, hämta dator, och litteratur för att sen åka hem till mormor igen för att sova där och finnas tillhands, om det skulle behövs så hon slipper vara ensam, samt att finnas där för gubben, som just nu är isolerad pga av en sjuk rumskamrat UNDERBART!!

Jag vill här passa på att igen säga tack till S och L, vad skulle jag göra utan er? Ni är stjärnor, och ja, nu är helt enkelt de mest fantastiska människorna jag träffat, vad skulle jag göra utan er??

Nu ska jag njuta av de sista timmarna av min födelsedag, innan jag finner mig i att jag faktiskt är 27.. Jösses, Pat's kommentar, DU kommer bli som princessan på glasberget och att jag skulle ha massa katter.. USCH 

ATTUNDVIKAKATTER... det finns så mycket sanning i det

 

Jennie

9 december 2011 08:51

Härligt med lite optimism och positiva kommentarer på morgonkvisten. Tackas för. =) Bara det här eviga mörkret i form av höstväder i december kan ju göra vem som helst på pissigt humör. När ska vi få snö härborta?

Att sakna någon som man låtit komma så nära går nog aldrig över. Men som du säger så försvinner den där sorgliga känslan och kvar har man förhoppningsvis alla de fina minnena. Jag kan fortfarande slänga en tanke på min ungdomskärlek, även om jag inte alls saknar varken honom eller den tiden i livet. Det var 10 år sen..haha.. Minns du fiskesvängen?

Vi måste se till att ta en fika nångång. Måste vara minst lika längesen vi träffades nu. Får passa in det när jag är i värmlandsskogarna nångång.

Kram!

http://sasette.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det bara är så..

Jag kan ibland, eller eg ganska ofta uppleva mig själv att vara begränsad i mitt sociala umgänge, få men goda vänner, men med sporadiskt umgänge, det är jag, och jag känner mig ensam. . ...

Ibland önskar jag att jag kunde trycka paus, pausa min hjärna från att helatiden tänka katastroftankar, att jag på något sätt är sämre än alla andra. Att jag kan återfå min goda självkänsla och mitt självförtroende.. Men av någon aledning tappade jag...

Dom är inte så bara dom, bf + 9 och jag blir väl snart knäpp, inga direkt känningar och vi planerar kallt med att inställa oss på förlossningen kl 09:00, fredagen den 2/10 för igångsättning :(. När graviditeten varat i 10 månader, och när 7 av do...