Dom är inte så bara dom, bf + 9 och jag blir väl snart knäpp, inga direkt känningar och vi planerar kallt med att inställa oss på förlossningen kl 09:00, fredagen den 2/10 för igångsättning :(.

När graviditeten varat i 10 månader, och när 7 av dom spenderats med värk HEMMA, så känns det som en evighet, och nu vill jag att evigheten tar slut och att den nya evigheten tar vid, jag och M längtar efter vår bebis..

Jag hade kanske känt annorlunda om kroppen orkat mer, om kroppen värkt mindre så jag kunde ha jobbat fram till 4 veckor innan bf, men nu blev det inte så, och stressen sjukskrivning skapade gav mer ont än gott, även om kroppen mått bra, har jag inte gjort det.. Jag är glad att vi snart får träffa vårt mirakel, vårt lilla mirakel som just nu, med full kraft sparkar på sin mamma, en mamma som önskar hon kunde trycka neråt istället för att mysa kvar i värmen..

KOOOOOOM NUUUUUUU BEBIS! ?

Ibland är det lustigt, jag ser mig själv i spegeln och ser en person som tydligen är betydligt större än vad jag faktiskt är. I helgen köpte jag mig ett par strumpbyxor, i storlek 54, jag är INTE en storlek 54 längre, strumpbyxorna korvade sig kring knä och anklar och jag fick hålla i dem hela kvällen.. Och idag slog det mig, att regnjackan jag fick av min mor är en storlek 44 och den passar trots att jag är höggravid, det må vara en stor 44a men FY FAN jag har inte fått på mig ett plagg i storlek 44 sen jag gick i högstadiet.. Nu är jag fullt medveten om att jag INTE kan gå in på HM och köpa kläder i en storlek 44 men till våren kanske, då kanske!