Sällan känner man (jag) sig så ensam som när jag kommer hem till en tom lägenhet, solen skiner och efter 74 avklarade arbetstimmar av 85 denna veckan är det omöjligt att vara såväl mör som skör i kropp och själ

så ger jag fan upp.. jag orkar snart inte mer, jävla jävla statistik

jag har klivit in i en av mina perioder igen och mår som snö på midsommar.. Jag är så trött, så så trött, jag har svårt att ta mig ur sängen, jag har svårt att motivera mig till att faktiskt göra någonting, allt jag vill göra är att sova.. Du vet när du är så trött att kroppen inte riktigt hänger med, eller att ögonen inte riktigt hänger med, grusiga.. Jag har svårt att motivera mig att ta mig hemifrån såvida det inte gäller jobbet, för då studsar jag upp, jobber lyfter vardagen.. Men annanrs är jag svår motiverad, jag försöker vara social, men känner att även det är svårt just nu..

Sen såfort jag sätter mig vid datorn för att jobba med det jag ska jobba med så kommer panikångesten krypande och jag känner hur hela världen gungar, hur illamåendet kommer krypande och hur kroppen värker.. Det är inte ok, det är inte ok, det är inte ok!! Jag måste ta mig upp och ut, jag måste kila vidare, börja skriva, reflektera, bli färdig så jag kan lämna in, opponera, ta examen, och läsa vidare...

jag orkar vara inte just nu

den där känslan ibland att ni bara vill packa en väska och fly? Bara få med det allra viktigaste och fly? Jag ahr den känslan precis just nu, jag vill bara fly bort från allt, precis allt, bara fly, försvinna, vara någon annan? Jag är ju fullt medveten om att det faktiskt inte fungerar så, men ibland bara önskar jag att jag kunde göra det.. 

Det kryper i hela mig, olust och ovilja.. Jag har aldrig känt mig så demoraliserad och omotiverad i hela mitt liv, och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp på andra sidan igen, hur ska jag få i gång skivar aktiviteten och viljan att avsluta, när jag i mångt och mycket känner mig helt jävla värdelös? Jag tror aldrig min examen har verkat så långt borta som den gör nu.. 

den där känslan ibland att ni bara vill packa en väska och fly? Bara få med det allra viktigaste och fly? Jag ahr den känslan precis just nu, jag vill bara fly bort från allt, precis allt, bara fly, försvinna, vara någon annan? Jag är ju fullt medveten om att det faktiskt inte fungerar så, men ibland bara önskar jag att jag kunde göra det.. 

Det kryper i hela mig, olust och ovilja.. Jag har aldrig känt mig så demoraliserad och omotiverad i hela mitt liv, och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp på andra sidan igen, hur ska jag få i gång skivar aktiviteten och viljan att avsluta, när jag i mångt och mycket känner mig helt jävla värdelös? Jag tror aldrig min examen har verkat så långt borta som den gör nu..