Jag har utvecklat en osäkerhet som får mig att må illa.. varför kan jag inte bara få ro i det som är?

Helvete helvete helvete helvete helvete helvete ... :(

Att kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan självklarhet och oförstånd, så är det nu, kärlek? Ja för fan, jag är ju kär, men ångesten och oron över att han inte känner samma är ibland öronbedövande. . Usch.. rädslan att bli sönder skuren inifrån när insikten att jag inte är den "rätte" blir så klar som min oro i mörka stunder säger att den är skrämmer mig..

Jag lägger det åt sidan, njuter av här och nu, andas in dig, njuter av dig här och nu, och kanske, jag kanske med stort hopp så är det vi sen också