Det har gått lite över en vecka sedan jag och F bestämde oss för att gå åt separata håll, och det gör fortfarande fruktansvärt ont blandat med lättnad.. Jag vet inte vad som gör mest ont, att faktiskt vara ensam- jag är hellre ensam i ensamhet än ensam i tvåsamhet - eller saknaden eller kanske att komma till insikten att jag nu är lika långt borta från tvåsamhet som jag var för ett år sen, att jag är tillbaka på ruta ett IGEN, fan fan fan...

Jag är redan trött på ensamheten, eller egentligen inte, jag i min ego bubbla längtar efter att bli hållen, att få krypa upp i en varm famn och allt som tillkommer med att bli omhändertagen, men sen åandra sidan så har jag varit snigeli en vecka, och jag sörjer fortfarande allt som är förlorat. även om det vara var en dröm, så var det min dröm, och den i sin helhet finns inte längre kvar. Det betyder självklart inte att jag gett upp, men just nu känner jag mig så förbannat ledsen att för idag har jag gett upp på det mesta, jag återkommer om några veckor med full sving, så jag är inte orolig.. ¨¨ 

På ett sätt känns det faktiskt som jag sörjt färdigt, jag är färdig med F även om jag saknar honom, men jag anser det vara helt naturligt att sakna en människa man spenderat så mycket tid tillsammans med, speciellt då vi inte skildes åt med någonting otalt.. 

Det finns iaf en person som glädjer sig åt vår separation, Fiona, hon är jätte jätte jätte nöjd, vilket verkligen glädjer mig, jag är så så glad att jag kan skänka den glädjen till en annan människa, speciellt en person som borde glädja sig åt sin nyfödda lilla bebis (på g eller redan ute vet jag faktiskt inte, men den borde ju vara färdigbakad nu) samboskap och allt annat som tillkommer, men som vanligt, så som det varit under hela mitt förhållande med F, så har vår situation och vårt "förhållande" så otroligt mycket mer intressant och viktigt.

Jag känner in sådan fruktansvärd ångest inför mina studier att jag inte riktigt kan sätta ord på hur jag känner, jag vet inte riktigt vad jag ska göra och jag känner mig otroligt ambivalent inför det hela, men en orotad oro inför framtiden. Orotad panik inför hyror som behövs betalas, jobb som måste hittas inför nästa sommar, inför livet efter allt.. Det är inte ok, men jag antar att min sorg yttrar sig just så just nu, men jag medger att jag är otroligt orolig vart min plats finns, och vad jag ska ta mig till i ett senare stadie. Helst av allt skulle jag vilja rulla in mig i någonting fluffigt och mjukt och bara skrika, skrika tills mina lungor blöder. Men studier ja, det är ju det som är allra jobbigast just nu, jag känner att jag missar så otroligt mycket, att jag förlorar så otroligt mycket på att sitta härnere, att jag har förlorat otroligt mycket utifrån ett studiesyfta i och med denna separationen, men samtidigt inte eftersom praktiken i sig där den blev var en sådan ptrolig besvikelse, att jag säkerligen får mer gjort och lär mig mer om det jag ska och kommer göra här i soffan hos min mamma, men det praktiska faller ju bort direkt.. USCH