värker hela kroppen. Jag känner hur sorgen river i kroppen, känslan av en förlust.

Vår separation var ett gemensamt beslut, men det betyder ju självklart inte att det är varken lätt eller att det inte gör ont, för det gör det, det gör jätte ont, speciellt eftersom vi lever i en realitet där jag bor kvar, det blir inte ett klart avbrott direkt, för så ser inte vår verklighet ut, vi spenderar dagarna tillsammans, vi sover i samma säng, vi äter samma mat, vi pratar, vi skrattar, vi umgås, vi kramas inte, vi kysser inte varandra, vi håller inte varandra i handen, vi omfamnar inte varandra när vi sover, och det är jobbigt, att från den ena dagen till den andra inte ha det, det är jätte jobbigt, men det är också en sådan självklarhet från oss båda, även om jag är och alltid har varit sjukt mycket mer fysisk, så är den en sådan självklarthet.

Efter att vi nu tagit detta beslutet har jag haft en chans att reflektera över det som skett, vi har båda fått kommentarer att detta var helt oväntat, det måste ju betyda att vi båda är otroligt bra på att dölja våra känslor utanför husets fyra väggar, för vi har inte haft det bra under en längre tid, och detta har varit i våra, bådas tankar under en tid.

Allt har varit för jobbigt, och mitt i den jobbiga tappade vi bort varandra, och vi känner inte att vi vill stanna kvar i relationen för att försöka hitta tillbaka till det som var, om avståndet och pausen ger tid till andra reflektioner det får framtiden utvisa, men vi är inte och kommer inte som det ser ut idag försöka igen.

Jag älskar F av hela mitt hjärta men.. och ett jag älskar dig ska inte innehålla ett men, hans Jag älskar dig innehåller också ett men, vilket tydligt beskriver hur vi känner, vi älskar varandra men... 

Jag har otroligt mycket praktiskt som ska lösas, den största av dessa är min praktik, jag har varit i kontakt med universitetet och förhoppningsvis kan vi lösa detta, oavsett så kommer jag lämna Gustavsberg, F har erbjudit mig att stanna tills praktiken är slut och färdig, men Jag känner att det är mer än vad jag orkar, främst eftersom hela mitt sociala och familjenätverk finns så långt bort.. Jag har vänner här, men det är självklart inte samma, och relationerna är inte starka på det sätt jag känner dom är hemma i värmland. Jag vill och ska till min mamma, jag behöver min mamma just nu, och det är där jag ska mellanlanda för att andas, sörja och gråta det som inte längre finns.

Jag kommer sakna F otroligt mycket, att inte vara med någon varje dag, att inte prata med någon som man pratat med varje dag under en sådan lång tid, skapar ju självklart ett tomrum, ett vaccum, vilket kommer ta tid att vänja sig vid.. 

Vi ses snart alla, just nu orkar jag inte prata i telefon, tårarna är allt för nära precis hela tiden, för jag ÄR en emotionell människa, men jag måste verkligen framhäva att jag inte gråter över F, jag gråter för det vi förlorat, men jag är inte ledsen över vårt uppbrott, jag är lättad för detta är vad vi båda vill.