snart bär det av mot de dalsländska skogarna för att mellanlanda i en dimma av studier, tårar, sorg och andrum, samtidigt som sorgen för vad som kunde vara och för det som är förlorat ska bearbetas, tillkommer en lättnad över hur saker och ting blev och är, att det inte finns någonting otalt, det gör det både lättare att gå vidare, men samtidigt svårare att släppa.. 

Min mamma och L öppnar sitt hus för mig, vilket jag är evigt tacksam för, även om det tillkommer med en känsla av att inkräkta och vara ivägen, men som situationen ser ut idag är jag indirekt hemlös fram till slutet av december, då jag igen kan flytta hem till mitt, och samtidigt som jag fasar inför att komma tillbaka till en vardag, till den vardag som jag hade innan detta, men det känns ändå skönt att veta att jag faktiskt har ett hem att åka till, tillskillnad från många andra..

Det är inte för inte, det ibland känns som ett misslyckande, att förlora, att vara tillbaka på ruta ett igen, att vara så där otroligt långt ifrån drömmen om samhörighet och familjeliv, iallafall den drömmen jag har för min framtid, jag känner att jag måste centrera mig nu, fokusera, nu får studierna förtur, 7-8 månader kvar innan examen, huvudner och fokus, fokus, fokus.. men är det detta jag vill?? Jag vet inte längre? Jag vill arbete med behandling, jag sitter med en klump i magen, det riktar sig mot ett fortsatt liv med studier, fem år till om jag följer den dröm som nu finns i mitt hjärta, vi får se, vi får se... 

Jag känner en enorm saknad till det som jag nu lämnar efter mig, till nya vänner, till gammal kärlek, kanske främst till gammal kärlek.. 

I was never one to patiently pick up broken fragments

and glue them together

again and tell myself that the mended whole was as

good as new.

What is broken is broken -- and I'd rather remember it as it

was at its best than mend it and see

the broken places as long as I lived.

Margaret Mitchell