Jag ligger här delvis tacksam att det fortfarande är relativt mörkt ute, då jag snart ska ta "natten" efter en lång natt på jobbet, där insikten att 45 min vila på dagen inte är tillräckligt och är hyfsat imponerad av morgonens ljus, hela världen tycks bada i ett gul-oranget ljus som förstärks av höstlövensfärger utanför.. Det känns klibbigt och kvalmigt och regnet hänger i luften, molnen liksom bara väntar på att få krama ut de där sista regndropparna innan de skingras och börjar om..

Trött, trött är vad jag är och stänger nu av ljudet på allt och sjunker in i en rastlös och orolig sömn så där som den blir med strönätter (som jag så aktivt letar)

Samma pengar, 4h mindre ja det känns rätt bra, oron i magen la sig lite och ron gör sig tillkänna i kroppen..

Trotsa tandläkarskräcken och gå oftare så slipper du få berättat att att åtgärda det som är fel i munnen kommet kosta plus/minus 15000

Hagelbössa någon?

Att stoppa huvudet i sanden, det är det jag gör just nu.. Jag måste sluta och verkligen avsluta..

Ser såret på min tumme, och en liten del av mig önskar att en infektion ska gro så jag bara får försvinna i ett par dgar eller så.. orken finns inte, jag slits i tu, hjärtat bankar för hårt och lungorna känns allt för små..

Jag gnäller jag vet, men va fan låt mig få göra det, jag letar inte sympati, jag vill inte ha sympati, jag vill ha en nick, en hand på min axel, men jag vill ha tysthet, jag vill inte prata mer än nödvändigt, jag vill skratta, prata om världen, jag vill ta med mitt mörka ner i dunklet där ingen annan kan se (det finns ni som gör det ändå, och jag tackar er för det)

Mitt glada spar jag till er, jag spar det till jobbet, jag spar mitt leende till världen utanför lägenheten, där leendet och skrattet lockas fram.. Men här, här hemma i tystnaden och ensamheten där finns min sorg, där är den som starkast, där förlamar och isolerar den mig, där gör den mig apatisk och rädd..

Igen har jag svårt att ta mig över kanten, upp ur hålet, fram genom slyn, allt mer frekvent blir dessa störningsmoment, allt tätare är mina fall, allt oftare snubblar jag.. men jag vet också att det ordnar mig, det blir bra, det löser sig.. jag är bara rotlös just nu..

Helt plötsligt smakar all mat äckligt jag förstår verkligen ..

en gång hade jag en vän som sa att du kommer aldrig vara ensam (kärleksmässigt) för du är så jävla vacker, vi var båda vid detta tillfället relativt nyseparerade, jag är fortfarande ensam, och hon går nu in i sitt tredje samboförhållande.. HEJ EVIGT JÄVLA ENSAMMA KVINNA arsle.. Det är inte ens värt det.. Utbildning, jobb och katter, resten kan fan kvitta nu, jag tror fanimej att det finns vissa av oss som helt enkelt inte är ämnade för tvåsamhet..