så med hög sannolikhet så fick jag det inte.. skit också :( Jag ville verkligen, och hoppas verkligen, jag får väl egentligen vara glad att jag faktiskt blev kallad det är positivt inför framtida letande.. 

Jag räknar dagarna, jag räknar minuterna fram tills på torsdag, på torsdag lägger jag i bromsen och hoppas att minuterna fram tills söndag går saktare än minuterna fram till torsdag.. på torsdag kommer Han hem, Han kommer äntligen hem om än bara för tre dagar men Han kommer hem, den känslan är obeskrivlig! De där 6 månaderna, de där 6 månaderna som vi båda fasade inför, son skulle bryta Vår vardag och leda till en en helg tillsammans var fjortonde dag är snart över, Vi är snart i hamn där vi kan återbygga vår vardag. Åh vad jag längtar <3

ibland uppstår en kris i livet, en kris som berör förr, nu och framtiden.. om två veckor är han förhoppningsvis färdig med det där borta liggandet och kommer hem, äntligen! Då är det slut med en helg var fjortonde dag och vi kan återgå till vardagen igen.. samtidigt som det är otroligt skrämmande så längtar jag så mycket att jag snart går sönder! Kan ni tänka er att 6 månader har runnit förbi? Det är sinnessjukt! Samtidigt som det har varit de längsta månaderna i mitt liv så har det också gått otroligt fort!

Nu tar vi tag i planering, företag hem och familj - fack you ångestnojja - du är inte välkommen i min mage och i min hjärna

ja bjur på ett osminkat duckfäjs

Attundvikakatter tillkom i konversation med en bekant efter en lång tentaperiod.. Det hela började efter en anekdot gällande ett möte med en äldre brukare under åren i wales, jag var vid denna tiden ganska ung, 21 om jag inte minns fel, brukaren var närmre 100.. Hon höll av mig och var tydlig att jag var en av hennes favoriter men hon tyckte att jag som var så gammal och var OGIFT och INTE HAR BARN jag var ute på hal is, om jag inte snabbade mig skulle jag bli en ensam gammal nucka med massa katter... Haha därav attundvikakatter (jag har nu två)



:)

Jag ser det nu, men bara ibland. . Jag är vacker! Lika vacker som förrut.. utanpå som inuti

Typ jag, jag nojjar loss brutalt, som helt jävla vanligt med ångestnivåer upp till skyarna.. det är knasigt att dem man litar på allra mest är dem som får ta skiten.. trygghet heter det väl också.. tryggheten fortgår väl? Hoppas jag? Iaf.. förhoppningsvis absolut sista vändan till Mariestad nu i helgen, håll tummarna att det blir ksd hedanefter!!

Nu tar jag min feber, mitt snorfylldahuvud, mina tusen nysar och mitt astmatunga bröst och kryper ner under täcket och hoppas på friskhet (typ) och en produktiv dag på jobbet imorgon.. :(

att sitta här ensam i soffan efter att ha spenderat dagen med han jag älskar.. det är inte många veckor kvar tills denna prövningen är över och vi kan återgå till vår vardag ?