Ser såret på min tumme, och en liten del av mig önskar att en infektion ska gro så jag bara får försvinna i ett par dgar eller så.. orken finns inte, jag slits i tu, hjärtat bankar för hårt och lungorna känns allt för små..

Jag gnäller jag vet, men va fan låt mig få göra det, jag letar inte sympati, jag vill inte ha sympati, jag vill ha en nick, en hand på min axel, men jag vill ha tysthet, jag vill inte prata mer än nödvändigt, jag vill skratta, prata om världen, jag vill ta med mitt mörka ner i dunklet där ingen annan kan se (det finns ni som gör det ändå, och jag tackar er för det)

Mitt glada spar jag till er, jag spar det till jobbet, jag spar mitt leende till världen utanför lägenheten, där leendet och skrattet lockas fram.. Men här, här hemma i tystnaden och ensamheten där finns min sorg, där är den som starkast, där förlamar och isolerar den mig, där gör den mig apatisk och rädd..

Igen har jag svårt att ta mig över kanten, upp ur hålet, fram genom slyn, allt mer frekvent blir dessa störningsmoment, allt tätare är mina fall, allt oftare snubblar jag.. men jag vet också att det ordnar mig, det blir bra, det löser sig.. jag är bara rotlös just nu..