va säger man? Jag gick på det igen.. Varje jävla gång, ja älskart

jag håller på att gå sönder på helt jävla riktigt, jag är så fruktansvärt orolig över hur jag ska ta mig igenom detta att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, vilket också leder till handlingsförlamning.. Jag söker och söker och söker och söker, jag ringer och ringer och ringer, men ingen nappar.. På helt jävla riktigt vad gör jag för fel? 

Jag har alltid varit bra på att sälja mig själv, och jag har genom alla år inte haft några problem med att hitta ett jobb, men nu sitter jag här med en universitetsutbildning och inga jobberbjudanden? Mitt självförtroende är jämnat med marken, och jag vet inte längre vad jag ska säga som är gott med mig sjäälv? Vad är jag bra på liksom, kan jag något av det jag egentligen ska kunna göra? 

Självömkan? Jaaa som fan också! I all ärighet så är det många kvällar som jag lägger mig med en liten önskan om att inte vakna upp igen, men vi pratar inte mer om det för nog fan vaknar jag igen varje morgon.. 

Hösten är här och mörkret kryper allt närmre husknuten, och ensamheten känns så mycket mer framträdande, speciellt när jag kommer hem till en tom och tyst lägenhet, ja menar jag har gjort flera misstag denna sommaren eller misstag, det har jag väl inte gjort, för jag har i stunden haft väldigt trevligt, men så här i efterhand så vet jag att jag har sårat både mig själv och involverad mer än nödvändigt med mitt velande och trilskande.. Nu var det jag som fick en knytnäve i solaplexus och står här ensam igen.. 

Blä jag hatar idag, jag hatar denna veckan, måaden året, JÄVLA SKIT ÅR.. 101112 åren jag kommer minnas med glädje iom att jag träffat många underbara människor, men också år som varit de värsta i mitt liv.. 

orken försvann och ersattes med ett bristande intresse för allt och alla, depression kallas det också har jag hört, jag som specialiserat inom området..