jag fick ett paket idag på posten.. Lyckan bubblade inom mig, hade jag fått paket? Vem tänkte på mig när det är som allra kämpigast, var det nå litet uppmuntrande, fint, sänt med kärlek och uppmuntran? 

Tänk vad besviken jag blev när jag öppnade paketet det var den där tröjan jag köpte för 2 månader sedan som aldrig kom fram.. Jag blev uppriktigt riktigt besviken.. 

jag känner hur ångesten pyr inom mig, den river och sliter och slår för att få komma ut.. Jag är (precis som de allra flesta som sitter med uppsats) helt slut, och jag är helt förtvivlad inför det faktum att jag ligger så långt efter i min planering (hur hände det??) för två dagar sedan fanns inte en anstymelse av oro i kroppen, nu vibrerar jag.. 

Om sex SEX dagar ska min uppsats vara inne i sin helhet och jag är så långt från färdig som man bara kan bli.. Analysen och resultat delen tar knäcken på mig, jag jag vill ingenting annat än att bara lägga mig ner och försvinna, integreras med golvet och bli en del av inventariet i min lägenhet (kan man köra en BoothstrapBill Turner och växa fast i väggen så som han gjorde i The Flying Dutchman??) 

Det är lustigt hur gamla mönster gör sig påminda i stressande tider, det mörka svarta som fanns förr cirkulerar runt huvudet som olyckbådande korpar, jag gillar det inte och försöker för allt jag är värd att ignorera dem..

Linda One -  selfharm ZERO