Jösses, jag är verkligen överväldigad inför alla gratulationer idag, återigen tack, TACK alla ni som uppmärksammat min födelsedag (sms, samtal, fb, mail och irl) ni är alla guld värda!

------------

De sista dagarna har varit minst sagt köriga.. Som sagt så har den sista tiden varit lite kämpig, och jag försöker fortfarande anpassa mig till en ny vardag, eller ny, till min gamla vardag, vilket går riktigt bra, jag vet inte om många misstolkat mig men jag är fortfarande lättad över hur saker och ting slutat, men det är självklart jobbigt, men jag håller fortfarande fast vid att det är det bästa beslut Vi två tagit, PUNKT och nog om det (nej, det kommer säkert komma igen, vad säger man, sorgeperioden varar normalt sex månader, så vad blir det?? fem månader till  )

Annars är jag låg nu, jag är ju som de flesta vet, iaf ni som känner mig väl, lite av en periodare, med längre och ibland kortare perioder mellan mina blå skov dock ingenting som är direkt allvarligt, och hjälps av lite ventilerande tårar in emellan, denna gången lyckades jag pricka in såväl vintern som ett relationsbrott, som svår sjukdom i familjen, och ja det vardagliga livet med studier så det har blivit lite mycket.. Jag känner mig som en tickande bomb, men vet ni vad, det går över, som alltid.. Det gäller bara att härda ut, så löser det sig, så blir allt bra igen.. 

Annars har det varit far och fläng de sista dagarna med morfar på sjukhus och mycket farande fram och tillbaka med allt som tillkommer.. Just nu sitte jag hos mamma för att andas, hämta dator, och litteratur för att sen åka hem till mormor igen för att sova där och finnas tillhands, om det skulle behövs så hon slipper vara ensam, samt att finnas där för gubben, som just nu är isolerad pga av en sjuk rumskamrat UNDERBART!!

Jag vill här passa på att igen säga tack till S och L, vad skulle jag göra utan er? Ni är stjärnor, och ja, nu är helt enkelt de mest fantastiska människorna jag träffat, vad skulle jag göra utan er??

Nu ska jag njuta av de sista timmarna av min födelsedag, innan jag finner mig i att jag faktiskt är 27.. Jösses, Pat's kommentar, DU kommer bli som princessan på glasberget och att jag skulle ha massa katter.. USCH 

ATTUNDVIKAKATTER... det finns så mycket sanning i det

Ibland ångrar jag allt, allt jag gjort allt som skett och önskar det fanns en del. knapp och att jag fick börja om på ruta ett Ibland önskar jag att jag var ett barn utan ansvar och åtaganden. Ibland önskar jag att jag inte fanns. Men jag finns, jag har ansvar, jag har åtaganden, jag är stark, Jag är..

Känslighet

Det är mycket just nu och allt är långt från helt jävla ok oavsett hur mycket jag försöker intala såväl mig själv som andra att det är så landet ligger..Igår var en sjukt jävla jobbig dag men samtidigt fantastisk då den spenderades med goda vänner. Igår var det en månad sen vi valde att gå skilda vägar, och lättnads känslan finns fortfarande där men samtidigt är det Förbannat jävla jobbigt, känslan av att ha förlorat det som var och det som kunde vara, det riktigt jävla piss jobbigt, men det är också en del av processen. Jag tillåter mig själv att sörja lite till, eftersom jag kan.. Jag känner ett behov av att bara få bryta ihop, att få bli en liten hög, men jag kan inte, har inte tid, det finns andra i mitt liv som nu får företräde och det finns en tenta som måste skrivas, jag har inte tid att fallera, det får vänta tills fy annan dag. Jag tog iaf valet idag att ta bort från FB, jag orkar helt enkelt inte se nya allianser skapar, och att få det uttryckt i ansiktet varje och jag i min nyfikenhet måste också titta, hjärtat sjunker lite mer varje gång, och idag valde jag för MIN skull att det måste få ett slut. Därav avlägsnade från FB, vilket säkert inte heller kommer skapa en reflektion. Som sagt så är det mycket som är tungt just nu, uppbrott, uni och den ångesten som skapats genom allt som skett under hösten, den isittande känslan av att vara ivägen (även om jag vet att så inte är fallet) önskan om att få flytta hem, ÅH jag vill hem och sjukdomen som härjar i min familj, som bryter ner personer jag älskar, och maktlöshet som jag känner inför detta..Nej nu är det jobbigt, det har varit en riktigt jävla piss höst, eller kanske vinter och ja känner liksom hur panik ångesten kryper allt närmre igen, vilket blev så märkbart igår, och det var otroligt länge sedan sistdet ÄR jobbigt, men jag tänker le och säga att allt är ok, och jag önskar att de som är nära tillåter mig att göra så, för just nu är det det som håller mig flytande.

det har blivit ett nej idag med anledning av socionomstudenter, så tack tack, får väl hålla tummarna för den andre då..

Jag har så tråkigt att jag snart kräks, men det är väl bara jag antar ja...

efter många många telefon samtal som ej burit frukt har jag nu skickat ett långt email med ett försök att få en ny praktikplats då nära där jag faktiskt bor, vi får se, kanske bara kanske så kan jag få spendera de sista tre veckorna av min praktik med att göra någonting produktivt och inte bara sitta med näsan i böckerna... HEJA MIG!!