Jag har utvecklat en osäkerhet som får mig att må illa.. varför kan jag inte bara få ro i det som är?

Helvete helvete helvete helvete helvete helvete ... :(

Att kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan självklarhet och oförstånd, så är det nu, kärlek? Ja för fan, jag är ju kär, men ångesten och oron över att han inte känner samma är ibland öronbedövande. . Usch.. rädslan att bli sönder skuren inifrån när insikten att jag inte är den "rätte" blir så klar som min oro i mörka stunder säger att den är skrämmer mig..

Jag lägger det åt sidan, njuter av här och nu, andas in dig, njuter av dig här och nu, och kanske, jag kanske med stort hopp så är det vi sen också

Jag har tagit bort flera personer på såväl på fb som här och på andra forum, speciellt om vi inte spontant byter ord då och då.. eller om jag upplevt att kontaktskapande legat helt på mig. En majoritet av de personer som jag lärde känna under min tid på rödhake, har jag också valt att bryta med. Den person jag var då, finns inte längre, minnen och fina stunder finns kvar, men jag har inte ett behov av mer än så..

Som uppstår när man efter nästan två veckor tillbaka in i lchf livet har GÅTT UPP ett kilo.. Tillbaka till ritbordet alltså..

Som uppstår när man ifrågasätter sitt liv, existens och allt det innebär

Din jävel. . Jag saknar dig..

Jag har så där äckligt ont i kroppen nu ikväll. M åker tillbaka till ksd imorgon och jag blir ensam på riktigt nu, och jag tycker inte alls om det. Dels för att jag kommer sakna M väldigt mycket och dels då insikten att: nu kommer jag faktiskt vara ensam, slår mig i ansiktet som en kall död sill.. Jag kommer inte ha en varm famn att komma hem till eller krypa ner bredvid och ingen att prata om dagen med... usch.. fan ta dej.. hoppas tiden till nästa samvarohelg går fort och att någon kalstait får för sig att komma hit!!

Blä