en klok vän sa till mig, kvällskänslor, lugnet gör att man hör hjärtat och känner magen, förvirrande eller förstärkande..

och det finns mycket sanning i det 

eftermiddagar och kvällar är värst.. då pockar ensamheten 

snart bär det av mot de dalsländska skogarna för att mellanlanda i en dimma av studier, tårar, sorg och andrum, samtidigt som sorgen för vad som kunde vara och för det som är förlorat ska bearbetas, tillkommer en lättnad över hur saker och ting blev och är, att det inte finns någonting otalt, det gör det både lättare att gå vidare, men samtidigt svårare att släppa.. 

Min mamma och L öppnar sitt hus för mig, vilket jag är evigt tacksam för, även om det tillkommer med en känsla av att inkräkta och vara ivägen, men som situationen ser ut idag är jag indirekt hemlös fram till slutet av december, då jag igen kan flytta hem till mitt, och samtidigt som jag fasar inför att komma tillbaka till en vardag, till den vardag som jag hade innan detta, men det känns ändå skönt att veta att jag faktiskt har ett hem att åka till, tillskillnad från många andra..

Det är inte för inte, det ibland känns som ett misslyckande, att förlora, att vara tillbaka på ruta ett igen, att vara så där otroligt långt ifrån drömmen om samhörighet och familjeliv, iallafall den drömmen jag har för min framtid, jag känner att jag måste centrera mig nu, fokusera, nu får studierna förtur, 7-8 månader kvar innan examen, huvudner och fokus, fokus, fokus.. men är det detta jag vill?? Jag vet inte längre? Jag vill arbete med behandling, jag sitter med en klump i magen, det riktar sig mot ett fortsatt liv med studier, fem år till om jag följer den dröm som nu finns i mitt hjärta, vi får se, vi får se... 

Jag känner en enorm saknad till det som jag nu lämnar efter mig, till nya vänner, till gammal kärlek, kanske främst till gammal kärlek.. 

I was never one to patiently pick up broken fragments

and glue them together

again and tell myself that the mended whole was as

good as new.

What is broken is broken -- and I'd rather remember it as it

was at its best than mend it and see

the broken places as long as I lived.

Margaret Mitchell

värker hela kroppen. Jag känner hur sorgen river i kroppen, känslan av en förlust.

Vår separation var ett gemensamt beslut, men det betyder ju självklart inte att det är varken lätt eller att det inte gör ont, för det gör det, det gör jätte ont, speciellt eftersom vi lever i en realitet där jag bor kvar, det blir inte ett klart avbrott direkt, för så ser inte vår verklighet ut, vi spenderar dagarna tillsammans, vi sover i samma säng, vi äter samma mat, vi pratar, vi skrattar, vi umgås, vi kramas inte, vi kysser inte varandra, vi håller inte varandra i handen, vi omfamnar inte varandra när vi sover, och det är jobbigt, att från den ena dagen till den andra inte ha det, det är jätte jobbigt, men det är också en sådan självklarhet från oss båda, även om jag är och alltid har varit sjukt mycket mer fysisk, så är den en sådan självklarthet.

Efter att vi nu tagit detta beslutet har jag haft en chans att reflektera över det som skett, vi har båda fått kommentarer att detta var helt oväntat, det måste ju betyda att vi båda är otroligt bra på att dölja våra känslor utanför husets fyra väggar, för vi har inte haft det bra under en längre tid, och detta har varit i våra, bådas tankar under en tid.

Allt har varit för jobbigt, och mitt i den jobbiga tappade vi bort varandra, och vi känner inte att vi vill stanna kvar i relationen för att försöka hitta tillbaka till det som var, om avståndet och pausen ger tid till andra reflektioner det får framtiden utvisa, men vi är inte och kommer inte som det ser ut idag försöka igen.

Jag älskar F av hela mitt hjärta men.. och ett jag älskar dig ska inte innehålla ett men, hans Jag älskar dig innehåller också ett men, vilket tydligt beskriver hur vi känner, vi älskar varandra men... 

Jag har otroligt mycket praktiskt som ska lösas, den största av dessa är min praktik, jag har varit i kontakt med universitetet och förhoppningsvis kan vi lösa detta, oavsett så kommer jag lämna Gustavsberg, F har erbjudit mig att stanna tills praktiken är slut och färdig, men Jag känner att det är mer än vad jag orkar, främst eftersom hela mitt sociala och familjenätverk finns så långt bort.. Jag har vänner här, men det är självklart inte samma, och relationerna är inte starka på det sätt jag känner dom är hemma i värmland. Jag vill och ska till min mamma, jag behöver min mamma just nu, och det är där jag ska mellanlanda för att andas, sörja och gråta det som inte längre finns.

Jag kommer sakna F otroligt mycket, att inte vara med någon varje dag, att inte prata med någon som man pratat med varje dag under en sådan lång tid, skapar ju självklart ett tomrum, ett vaccum, vilket kommer ta tid att vänja sig vid.. 

Vi ses snart alla, just nu orkar jag inte prata i telefon, tårarna är allt för nära precis hela tiden, för jag ÄR en emotionell människa, men jag måste verkligen framhäva att jag inte gråter över F, jag gråter för det vi förlorat, men jag är inte ledsen över vårt uppbrott, jag är lättad för detta är vad vi båda vill. 

jag älskar dig, men vi avslutar detta kapitel nu

kränkningarna från Fiona fortsätter, never ending saga...